Historia

Wachtelhundens rötter är djupt förankrade i Tyskland, och rasen har en lång historia i sitt hemland som sträcker sig tillbaka till slutet av 1800-talet. Wachtelhunden har flera gånger varit i fara att helt försvinna, men tack vare ihärdigt arbete och engagemang från dedikerade människor har rasen överlevt både hotet om nästan total utrotning och de politiska omvälvningar som följde efter världskrigen. De kvarvarande individerna kartlades noggrant, och med deras hjälp inleddes ett systematiskt avelsarbete. Alla nu registrerade wachtelhundar anses härstamma från elva individer, utifrån vilka VDW (Verein für Deutsche Wachtelhund) utarbetade rasens standard.

Vid den tiden bedömdes wachtelhunden enbart utifrån deras användbarhet, medan hälsoundersökningar kom flera decennier senare. Redan år 1930 registrerades lika många hundar i Tyskland som i Finland idag. Hela Tysklands avel har baserats på rasens avel i ordets rätta bemärkelse, även om detta i många fall har inneburit en oroande inskränkning av avelsmaterialet. Rasens jaktegenskaper har noggrant bevarats, och aveln har fokuserat på bland annat känslighet för att skälla samt ljudstyrka vid skall. Hälsan har uppmärksammats redan i ett tidigt skede, och i linjer där exempelvis testikelproblem, epilepsi eller höftledsdysplasi har förekommit, har aveln stoppats för dessa linjer. Tidigt ingripande och åtgärder för att förbättra avelssituationen har gett önskade resultat. Röntgenundersökningar av avelshundar blev obligatoriska i Tyskland år 1970.

Idag ses och bedöms wachtelhunden som en helhet både i Tyskland och på andra håll i Europa. Jaktegenskaperna bevaras fortfarande, och hälsoundersökningar görs även på andra hundar än bara avelshundar. Utöver detta värderas hundens temperament och hanterbarhet.