Hälsa och utseende

Wachtelhunden är en medelstor jaktspaniel med kraftig benstomme. Den är en kompakt hund med bra päls, och storleken bör hållas måttlig. Rekommenderad mankhöjd för hanar är 48–54 cm och för tikar 45–52 cm. Wachtelhunden har en proportionerlig kroppsbyggnad som är längre än hög. Pälsen är längre på öron, bakben och svans. På hals och bröst förekommer ofta rikligt, lockigt hår, medan ryggen har slät eller lätt vågig päls.

Färgen hos wachtelhunden delas traditionellt in i två huvudtyper: brokiga och bruna. Inom båda typerna finns variationer. Det förekommer helröda, brun- eller rödbrokiga individer, samt fläckiga, där vit grundfärg bryts av stora bruna eller röda fläckar. Båda färgvarianterna kan ha rödaktiga tecken över ögonen, på nosen, benen eller runt anus. Endast svart färg räknas som ett diskvalificerande fel. Wachtelhundens ögon är medelbruna, så mörka som möjligt, dock något ljusare hos de brokiga.

Wachtelhunden omfattas av PEVISA-programmet för höftleder, armbågar och ögon. Allvarliga, rasspecifika defekter eller sjukdomar förekommer inte, och wachtelhunden har i stort sett bevarats som en relativt frisk ras.

Provresultat från jaktprov ger viktig information om hundens jaktegenskaper, vilka tillsammans med hälsa och temperament spelar en avgörande roll vid avelsurval. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid skotträdsla, avsaknad av skall, aggressivitet mot människor samt onormal aggressivitet mot andra hundar. I Finland är wachtelhundens genpool mycket smal, vilket gör det viktigt att vara noggrann vid avelsbeslut och sträva efter att använda nya individer i kombinationerna. Dessutom bör kullstorleken hållas måttlig, och samma tik bör inte paras för många gånger.

Wachtelhunden är fortfarande en relativt okänd ras i utställningssammanhang, och antalet nationella exteriördomare med särskild kännedom om rasen är mycket begränsat. Det är ovanligt att hitta en gruppvinnare bland wachtelhundar, men deltagande i utställningar är ändå värdefullt. Utställningar ger viktig information om eventuella avvikelser i rörelser, konstruktion och utseende, och utställningsmiljön är bra träning för hundens sociala färdigheter och självbehärskning.